October 11, 2008

Tankar från Sängkanten

Jag vet inte om dom tankar jag har nu är så särskilt bra, men jag kan inte rå för hur jag tänker.
Det har nu gått en vecka sen jag kom till "min familj". Även om föräldrarna är supersnälla och trevliga vet jag inte om jag är rätt person till att hjälpa dom. Jag vet inte om jag är stark nog att ta hand om 4 barn. Och just dessa barn. Jag tror nästan att dom skulle kunna köra över mig. Jag har legat i natt och tänkt lite på det här och asså ja.. I allmänhet trivs ja liksom, men när jag tänker efter. Ett helt år med denna familj? Jag vet inte om jag är gjord för det. Det finns STOR risk att det blir för mkt.
Det är inte det att jag har hemlängtan, för det har jag inte än, det har jag inte. Och okej, det har gått en vecka med detta, jag har inte gjort så mkt annat än att bara vara i huset, och det blir säkert annorlunda om jag träffar lite andra people och hittar på saker. But still, jag ska ändå jobba lika mkt. Usch, ja vet inte vad jag ska göra. Liksom ska jag säga ngt till mamman? Hon kommer ju tycka jag är asdum. Men liksom aahh.. I don't know right now. Liksom samtidigt vill jag ju hjälpa mamman för jag vet ju hur svårt hon har det och hur mkt jobb det är med alla barnen. Gud alltså.
Ni får inte tro att jag är såhär.... a, ja vet inte men... jag vill ju ändå känna att jag har hamnat rätt. Och jag trodde verkligen att jag hade det. Samtidigt kanske jag har det, men.. ne.. När ska jag säga ngt? Ska jag vänta några veckor till och se? Ja menar varje vecka kommer ju se lika dan ut. I kind of know that. Jag vill ju göra det bästa av mitt år här och vara i en familj som känns 100 %-ig. Jag vill ju vara ärlig.
/Victoria

(Photographer: Diego Uchitel)

6 comments:

NInniej said...

oj oj oj vickan... came as a chock! måste snacka asså... hoppas de känns bättre nu...

Therese said...

usch, precis sådär känner jag med. fast jag har hemlängtan med, men det är nog för att jag tycker att detta är för jobbigt.

Zandra said...

hej kära du! jag som tänkte att du har det bäst i hela världen och att du bara varit borta en så kort tid känns knäppt. känns som du varit borta forever typ eller nåt redan :s haha. nej men du! det är sämst att du känner sådär, men jag tycker du ska ge det en chans! i början är det mesta alltid jobbigt och så.. jag önskar dig lycka till <3

anna said...

prata med mamman! liksom. klart hon inte blir arg/ledsen, jag tror hon tycker det känns bra ifall du säger som du känner. så kan ni prata om det (om hon haft andra au pairer så kanske hon vart med om et innan också liksom) :)

Felice said...

Hej! Jag kanner som du med! Foraldrarna ar sa sota, men deras pojakr ar sadar. Skulle sakert palla med dem, men det ska ju kannas lite roligt med! Varst av allt ar deras hus som jag inte trivs i alls.. Hrm.. Det ar ett renoveringobjekt namligen men jag tror inte de tanker borja renovera an precis for de har ju sett ut sa har i tva ar sa who knows.. Far se far se.. Lycka till!

kull said...

hej vickan. du känner mig inte men du vet säkert vem jag är och du vet säkert vad jag gör för tillfället men jag ska berätta lite för dig. kull heter jag och har nu bott i los angeles, hollywood fem veckor och pluggar just nu på musicians institute. först när jag kom hit löste vi dom tillfälliga problemen vi hade. bostad osv osv. allt var frid och fröjd jag trivdes till 100% och längtade till skolan. skolan började och jag började må mer och mer skit. första dagen var hemskt. det flög miljoner tankar igenom mitt huvud. oj vad duktiga alla andra är. oj vad dålig jag är. det här är inte rätt för mig. är det verkligen värt det. jag kanske skulle stannat kvar i sverige o jobbat istället. jag kommer inte klara det här. jag vill åka hem, där slipper jag press och måsten jag måste göra blablabla. jag tror du förstår. jag mådde verkligen inte alls bra. andra dagen likadan. och tredje dagen grät jag tillochmed och jag är inte sån som gråter liksom, grät senaste gången när jag var tolv när jag bröt min handled rakt av. ah du förstår. iallafall. jag ringde hem, pratade med vänner hemma. pratade med vänner här. och det visade sig att alla människor är lika dana. alla människor mår röv i början av något totalt nytt/stort stegtagande i deras liv. det är helt enkelt såhär i början. man ska må skit. det är normalt. det ska inte kännas rätt, man tvivlar på sig själv. man vet du vad?:) det blir bättre. och det beror givetvis på vad du är för person men för vissa tar det en vecka. för vissa några månader. men sen blir allt så sjukt bra. det blir ditt hem. det blir din vardag. det blir som hemma när vi gick på njudung:) förhoppningsvis hade du det bra under den tiden för det hade jag. iallafall. du lär känna kompisar, du hittar på skoj saker med dom. du lär känna familjen mer o mer. det blir som din familj. du lär känna barnen och du lär dig älska dom:) alltså tänk på hur bra du har det istället! många kommer till familjer som är svin. behandlar sina barn skit. behandlar sina auparier skit osv. liksom man blir en slav. det verkar som att du blivit som ytterligare en familjemedlem och det är så det ska vara:):)
jag mår bättre o bättre för var dag som går och det gör mig så himla lycklig. för jag vet att det är det här jag vill. men det kostar och det är jobbigt. men någon gång måste man ju börja. jag lämnade allt. min familj, vilket jag stod extremt nära. mina vänner vilket var mitt allt. min trygghet vilket gjort mig till den person jag är idag. jag lämnade allt för att jag göra något jag brinner för.
du har gjort precis detsamma. du har lämnat allt för något du verkligen vill göra. och nu är du på plats:) låt inte några dumma tankar och lite oro får stå ivägen för dig att ha en underbar tid tillsammans med denna familj:) jag lovar dig att du kommer ha det så himla bra tillsammans med den här familjen.
lita på mig o ge allt lite tid. härda ut och se framåt och gilla läget. allt bra kommer bli bra och allt kommer verkligen kännas såååå himla rätt! jag lovar!
du kommer verkligen tacka dig själv att du gjort det här när du är hemma igen. för detta kommer verkligen öppna upp dina vägar no mather what:)

lycka till så sjukt mycket. allt kommer bli superbra. jag lovar! jag har redan märkt skillnad och jag har bara pluggat en vecka en så länge.
och du en sak till. det är du som avgör om någon får bränna ut dig eller inte. det är helt upp till dig. låt inte någon får trycka ner dig:)

jag hejjar på dig vickan! lycka till massor!
kanske ses någon dag vem vet;)
kramkram johan kull