October 15, 2008

Dagen till ända...

(Photographer: Christian Coinbergh)
Ja som sagt.. Då var denna till ända. Typ iaf..
Den här dagen har varit konstig. Från att ha varit übernervös för att prata med mamman, till att känna mig superdum och egoistisk känner jag nu nästan ingenting tror jag. Eller jag vet inte. Jag är kluven. Har jag gjort rätt, har jag gjort fel. Dessutom har barnen världsta vart snälla ida med inte alls lika mkt bråk som vanligt. Men, det är ju inte bara bråkandet som är grejjen, så jag hoppas att jag gör det som är bäst för mig. Jag vill ju kunna säga att "åh ja älskar att vara här, jag skulle kunna förlänga mitt år" osv, och så känns det inte i denna familj. Jag trivs nog när det är lite fewer people. Jag är inte från ngn stor familj hehe.. Men jag hoppas gudarna gillar mig och skickar mig till en bra familj (i Kalifornien ;P). Tänk om dom bara ger en massa förslag i typ Boston eller ngt sånt tråkigt. Buhu, säger jag då. Well well, det är bara onödigt att spekulera i vad som komma skall...
Stämningen i familjen är.. ja vet inte rikgit.. jag tror alla låtsas som det regnar nu.. för nu är det typ som att inget har hänt. Och det är bra på ett sätt, men jag känner fortfarande att dom tycker att jag är "dum" för att jag ens sa ja till jobbet.. Okej, jag kanske skulle tänkt efter en gång till när hon sa att det va mkt jobb och att dom kan vara rätt jobbiga, men liksom.. vi det tillfället ville jag bara åka typ, och det kändes ju så rätt.
Vad tror ni, folk? Gjorde ja rätt i att följa min magkänsla?
/Victoria

5 comments:

anna said...

jag tror att du gjorde rätt! och det är klart att de tycker det är tråkigt (speciellt ifall de tyckte om dig) men samtidigt tror jag de förstår, och det blir ju bäst för alla ifall du trivs i familjen liksom :)

Zandra said...

you go victoria! alltså jag fattar precis hur du menar när du känner sådär och det suger. men det ska ju som sagt kännas rätt för dig! jag hoppas på det bästa, tänk positivt. det här fixar sig <3

sanna k said...

jag tycker det är jättetufft/strongt av dig att kunna fullfölja din magkänsla. jag är likadan, tackar ja.. och ger mig in i saker som jag inte är riktigt säker på. och sen om jag ångrar mig så tänker jag att jag får bita i det sura äpplet. men, helt klart. du är första prioritet i ditt liv. du ska alltid sätta dig i förstahand när det kommer till au-pairjobb. sen kommer det ju säkert vara jobbiga dagar oavsett var du hamnar, så är ju livet. jag hoppas du kommer till en bättre familj, skriv ner lite önskemål på ett papper. och tänk efter vad du vill göra och jobba med, hur många barn som skulle passa dig och i vilken miljö du skulle vilja hamna i. sen kan du ju prata om det, men de som fixar au-pairplatser. jag tror detta löser sig, men som sagt.. prioritera dig själv först. ibland behöver man göra folk besvikna, men det är endel av livet. hade du inte tagit tag i det nu i början hade det troligen bara blivit tuffare att göra det längre fram tror jag. långt inlägg det här, men! om du behöver någon att snacka med.. som du inte känner. hehe. så finns jag på msn nästan jämt (ehm) heart-stroke@hotmail.com /sanna

Simon Norberg said...

vilken välskriven och intressant blogg du har skaffat.. synd bara att allt inte riktigt går vägen för dig...

Victoria-H said...

åh, ne men tack hördu, simon... =)
ja, men det ska nog lösa sig till det bättre, ska du se :P