Sitter hemma i Växjö och tycker synd om mig själv samtidigt som jag säger till mig själv att jag är ynklig som tycker synd om mig själv. Det är en jobbig spiral. Egentligen gillar jag inte heller att skriva om när man är nere för jag tycker själv inte om att läsa om andra som klagar på allt möjligt. Typ använder facebook till att endast klaga på hur dåligt man mår. Sånt klarar inte jag. Men jag tänker att den här bloggen är min, ingen behöver läsa den och gör man det har man valt det själv. Jag skriver som ett sätt att få alla mina tankar ur systemet, så att säga. Jag är mänsklig, och ibland behöver man ventilera. Har jag lärt mig. En varning från mig bara. Tack.
Tror jag hamnat i någon form av nedstämdhet... för att jag för det första inte har något fast jobb (är dock skitkul att jag fått/får lite dagar på H&M i Vetlanda. Dock hade det inte vart fel med jobb i Växjö så jag slipper det här med pendligen som jag så glatt ville flytta ifrån.), det är kallt ute och för det tredje att jag liksom inte har något att se fram emot och längta till. (Det stämmer dock inte 100% för Andreas och jag ska åka till Stockholm 14 nov och kolla på Gabriel Iglesias vilket ska blir skitkul!).
Men jag känner mig bara så tom. Hela våren och sommaren har jag haft Växjö att se fram emot och att bli sambo. Och hur underbart det än är så behöver jag något stort att se fram emot nu. Typ, under gymnasiet hade jag USA att se fram emot. Under de 2 åren jag bodde där hade jag att se fram emot att plugga där (vilket aldrig hände) och när jag blev nekad hade jag att se fram emot att efter 2 år få åka tillbaka som au pair igen. Men jag valde att stanna kvar i Sverige med Andreas (och det är absolut inget jag ångrar och jag skulle valt samma sak om jag skulle behöva välja om idag).
Men nu känns det som att jag står still liksom. Jag har inget stort att längta till och det känns mest som att jag står och stampar på ett ställe och kommer inte vidare. Och jag tror inte jag funkar så att jag nöjer mig.
Jag har kollat på en utbildning i Australien som heter Sports & Recreations som låter så sjukt intressant. Men sen är det ju så att det säkert kostar en massa. Plus att Andreas vill plugga i Jönköping och jag vill inte (på ens något vis) åka någonstans utan att ha honom vid min sida. Och ja, jag kan absolut plugga ngt liknande i Sverige. Men det är just det. Efter att jag var i USA öppnades mina ögon för att det finns så mycket mer än Sverige. Så mycket att se, så mycket att göra och uppleva.
Jag har liksom så många tankar i mitt huvud om saker jag vill göra, vad jag vill plugga och jobba med och allt sånt där. Jag har bara svårt att få ner det på papper och se en plan. Plus att det är svårare när man är två.
Om någon har ngt vettigt förslag att ge mig så är jag mer än öppen för mottagande.
Translation:
Sorry, I'm not gonna translate this whole mess of writing I just did. Feel free to google translate it yourself if you want to hear about me complaining haha. *huge sigh*
1 comment:
Känner igen mej så innerligt väl! Det är knepigt att inte ha ett fast jobb att luta sej åt. Och min sambo vill inte flytta från Nässjö medans det är min högsta önskan att komma härifrån. Som du vet har jag varit inne på o söka ett jobb i Växjö men rädslan finns ändå där hur det ska bli om ja måste flytta, vilket ja troligtvis kommer behöva. Skulle va kul o åka ner o hälsa på dej nån dag o kanske ta en fika? :) Kan man tjöta av sej lite me :P Kram Hanna
Post a Comment