NEJ!

Hallå, varför? Du/Ni kan inte bara göra så. Det ÄR ni, fatta!
Jag måste göra ngt åt det alltså, det bara måste funka mellan er.
Alla är inte perfekta, men ni vet ju liksom att ni måste kompromissa. Ni måste enas liksom.

Vet du hur ledsen han är eller. Jag vet att det kanske är svårt för dig, men du måste inse att det är ni två och inga andra. Ni splittrar en hel familj liksom.
Ni har byggt upp något så fint tillsammans, tänk på katterna, lägenheten, ringen !

Snälla, kom på terapi hos mig, ni behöver det !

/Victoria

jaha

Jag tror jag har sovit lite på det, och mitt huvud är väl inte lika kaotiskt idag..
Men idag är det skolkort och det kommer antagligen kanske inte göra saken bättre..
Men ryck upp dig nu istället och stick till skolan.. och träffa din underbara vän..

Hur?

Hur kan något så egentligen meningslöst komma att förstöra hela mig ikväll..?? Jag känner mig så självisk, men jag kan verkligen rå för det.... jag vill verkligen inte känna såhär..
Sen känner jag såhär att en person dog häromdagen och jag sitter och ältar mina onödigt problem i huvudet.... tänk istället på hans närmaste hur dåligt dom måste må nu... fy va dum jag känner mig..
kan någon inte hjälpa mig typ..

inte igen

Jag trodde att det hade gått över. Lite iaf. Men så kommer det tillbaka och slår sig fast i mig.
Jag orkar inte med detta nu. Jag vill bara vara fri från alla tankar.
Jag kan typ inte sluta gråta för det bara ältas i mitt huvud hela tiden och det är så jobbigt.
Jag vill vara starkare...

Hej, typ..

Jaha ett tag sen ja.. skolan är igång och alla rutiner också. Bra? Ja, typ tror jag... Men det har blivit mer än vanligt asså hehe.. kanske inte ska skratta för det har satt sina spår. Men men, jag kan ju iaf sammanfatta det med att för typ ett år sen hade jag nog typ begravt mig själv eller nått.. men jag bryr mig inte LIKA mycket nu. Jag är inte över allt. Men mer borta (?) från det nu. Eller egentligen inte, men liksom jag måste börja inse att det inte går att hålla på såhär. Det gör det liksom inte, det har man märkt. Det har JAG märkt.

Jag har bestämt mig för att åka som Au Pair till USA nästa år när jag har slutat skolan. Shit asså, slutat skolan. Herregud, man har gått i skolan i typ hela sitt liv och sen har man inte den tryggheten (?) längre. Sen är det ut i verkliga livet som gäller. Vad som händer efter ett år i USA vet jag inte.. det får tiden visa. Men ett år är iaf rätt så spikat. Och jag menar jag kan ju inte precis hålla på som jag gör/har gjort om jag ska vara med barn så nära in på. Inte det bästa föredömet kanske, right?....

Is rockar iaf, oavsett.

/Victoria